Vad betyder färgerna? Så fungerar den kulturhistoriska klassificeringskartan

Gul, grön och blå. I våra yttranden hänvisar Samfundet S:t Erik regelbundet till olika färgklassificeringar som bedömer det kulturhistoriska värdet på byggnader och miljöer i Stockholm. Vad innebär de olika färgerna, vem bestämmer graderingen och hur påverkar det våra kulturhistoriska miljöer? 

Det är Stadsmuseet som ansvarar för inventeringen av Stockholms byggnader och miljöer, där information samlas in om byggnader, broar, parker, torg eller andra platser i Stockholm. Bebyggelsens historiska betydelse sammanfattas och kartläggs i ett bebyggelseregister. Det kulturhistoriska värdet avgörs med hjälp av ett värderingssystem som tar sig uttryck i en färgkarta. Bedömningen används sedan som underlag vid arbetet med stadens utveckling, exempelvis vid detaljplanering och bygglovsprövningar. Det är klassificeringen som avgör hur pass värdefull en byggnad anses vara och i förlängningen vad som anses tillräckligt viktigt att bevara för framtida generationer stockholmare.

Tre färger i klassificeringen

Blått är den högsta klassen och omfattar miljöer som bedöms ha synnerligen höga kulturhistoriska värden. Exempel på blåklassade byggnader och platser är Gamla stan, Stadshuset, Skogskyrkogården, Söderhallarna och Tensta gymnasium.

Grön klassning innebär också ett högt kulturhistoriskt värde och betyder att miljön bedöms vara särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. Exempel på grönmarkerad bebyggelse är Hammarbytornet, Tranebergsbron och Mariebergs kollektivhus på Kungsholmen.

Gult är den tredje nivån som används vid klassificering. Fastigheter markerade med gult på Stadsmuseets kulturhistoriska klassificeringskarta innebär att miljön bedöms ha positiv betydelse för stadsbilden och/eller ha visst kulturhistoriskt värde. Exempel på gulmarkerad bebyggelse är Södersjukhuset, Junibackens byggnad och Tallkrogens skola.

Utöver de tre färgerna finns gråmarkerade områden på kartan. Fastigheter i grått bedöms inte ha tillräckligt höga kulturhistoriska värden för att ingå i några av de tre kategorierna. Det finns även streckade områden som markerar platser där en klassificering ännu inte ägt rum eller där bebyggelsen bedömts vara för ung för att bedömas ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Det är viktigt att påpeka att platser som är streckmarkerade mycket väl kan vara av hög kulturhistorisk betydelse men som, av olika anledningar, ännu inte hunnit få en klassificering.

Källa: Stadsmuseet. Du hittar Stockholms klassificeringskarta här.

Samfundet S:t Eriks tidiga bebyggelseinventering

Bebyggelseinventeringen i Stockholm har sitt ursprung i ett tidigt initiativ av Samfundet S:t Erik, som började kartlägga Stockholms malmar i början på 1900-talet. Etnologen Sigurd Wallin, som även var styrelseledamot i Samfundet S:t Erik, utvecklade färgsystemet för klassificering 1918. När Stadsmuseet bildades på 1930-talet skänktes Samfundet S:t Erik materialet från inventeringarna till museet, som övertog arbetet och färgsystemet.