Byggnadsvården berättar – Malmarnas återkomst

Rivning väntade stora delar av Stockholms innerstads bebyggelse på 1960-talet. Det var ett övergivet byggnadsarv som Lex Norrmalm lagt en död hand över. Men medborgarna var redo att återupptäcka dess värde.

År 1966 var Stockholms innerstad onekligen ruffig. Putsen föll från de smutsbruna fasaderna, takplåten rostade, färgen flagnade. Bostadsräkningen året innan konstaterade att 36 procent av lägenheterna i innerstaden saknade badrum, 15 procent centralvärme och 5 procent vattenklosetter – 1 procent hade inga moderniteter över huvud taget, inte ens vatten i lägenheten.

De skulle rivas. Herremännens och kyrkans byggnader kunde ses som ett kulturarv som skulle rustas upp och restaureras, men inga andra byggnader. Så här skrev stadsbyggnadsdirektören Göran Sidenbladh om bebyggelsen på Stockholms malmar 1969: »Bortsett från de fastigheter staden förvärvat på Nedre Norrmalm i saneringssyfte samt tomter för stadens offentliga byggnader är de flesta tomter på malmarna i privat ägo. Fastigheterna är förmögenhetsobjekt och den nuvarande avkastningen bestämmer oftast fastighetsvärdet. Kalkylerar man att riva och bygga nytt får man fram ett nybyggnadsvärde och, när detta överstiger avkastningsvärdet är byggnadens ekonomiska livslängd uppnådd.«

Fotograf: Svenska Dagbladet, Ehnemark, Jan (1930-2015). Stadsmuseet

Stora delar av centrala Norrmalm hade redan rivits för tunnelbanans skull och delar av de centralt belägna fastigheterna hade staden exproprierat för att kunna riva även dem. Med hjälp av Lex Norrmalm från 1953 kunde staden besluta om zonexpropriation av privatägda fastigheter. Det innebar byggnadsförbud, vilket gjorde det svårt att få bygglov för ombyggnader, investera i husen eller sälja dem. Beslutet kunde inte överklagas. Husen fick förfalla i väntan på rivning.

Ingen kunde undgå att se förfallet, och då som nu förskräcktes allmänheten av den organiserade brottsligheten. Men 1966 var det inte i miljonprogrammen den ansågs frodas. En miljon bostäder på tio år var än så länge bara en mellanrubrik i socialdemokraternas handlingsprogram inför valet 1964. De stora projekten låg ännu på ritbordet. År 1966 genomfördes arkitekttävlingen om de nya stadsdelarna på Järvafältet. Goda, luftiga och ljusa bostäder nära naturen åt alla var än så länge bara ett löfte.

Det var i de gamla, mörka och ruskiga kvarteren på Norrmalm den organiserade brottsligheten ansågs frodas. I oktober 1966 hittades tre personer mördade och sänkta i vattnet vid Stockholms kajer, och uttrycket »Ståplats i Nybroviken« blev riksbekant. Morden kopplades till en lägenhet på Brunnsgatan 26 i det så kallade Träsket. Namnet på ett kvarter vid Tunnelgatan fick beteckna inte bara alla de gamla och slitna kvarteren mellan Johannes kyrka och Kungsgatan, utan också allt som försiggick i dem.

Befolkningen övergav innerstaden. De som bodde kvar med sin familj i stället för att flytta till förorten ansågs lite udda. År 1944 hade innerstaden haft nästan en halv miljon invånare. År 1966 hade de minskat med en tredjedel, och minskningen fortsatte. När botten nåddes 1980 hade befolkningen minskat till mindre än hälften på trettiosex år.

En av de ursprungliga Gul & Blå-butikerna. Bild: Gul&Blå

Att hitta en liten lägenhet för ett par hundralappar i månaden var inte omöjligt, vilket gjorde att det sena sextiotalet inledde en kulturell blomstringstid i Stockholm. Innerstaden var full av tomma biografer som kunde övertas av fria teatergrupper som Pistolteatern, startad av Pi Lind och Staffan Olzon 1964. Billiga butikslokaler gjorde att alla som hade en idé om en butik kunde starta en. Lars Knutsson kunde 1966 starta gatumodemärket Gul&Blå i Birger Jarlspassagen, Richard Berlin startade skivbutiken Richards Records strax intill och H. W. Kuijl och Jack Downing startade en undergroundbokhandel, Hörnan, mitt på Stureplan. Krogar som Vickan, Victoria, i Kungsträdgården och KB, Konstnärs- baren, på Smålandsgatan lade grunden för ett nytt slags krogliv.

Samtidigt förändrades synen på den äldre bebyggelsen. Citatet från Göran Sidenbladh ovan kommer från förordet till Malmarna, den epokgörande byggnadshistoriska undersökningen av Göran Bergquist och Sune Malmquist som publicerades 1969 efter ett

uppdrag från Byggnadsnämnden 1962. Den beskrev stadsplanerna som format innerstaden och listade varenda fastighet på malmarna med byggnadsår, arkitekt, byggherre och byggmästare. Stenstaden var inte längre en anonym massa av gamla hus; det var ett verk av människor.

Fotograf: Petersens, Lennart af (1913-2004). Stadsmuseet

Natten mellan den 11 och 12 maj 1971 samlades minst 800 människor i Kungsträdgården för att protestera mot att almarna vid Tetleys tehus skulle fällas för en ny tunnelbaneuppgång. De rev planket runt almarna, angrep kranbilen och dess förare som försökte komma fram till träden. Några klättrade upp i dem. När fällningen påbörjades fem över tre stormades poliskedjan. Polisen slog omkring sig med batonger och släppte hundar på demonstranterna, men fällningen av träden stoppades. De står där än.

Att träden, inte husen, fick stockholmarna att till slut agera mot omvandlingen berodde förmodligen på att de stod på allmän plats och tillhörde alla. Rivningarna av privata fastigheter fortsatte dock, och det krävdes fler utomparlamentariska aktioner för att stoppa dem. Mest känd är kanske ockupationen i kvarteret Mullvaden, sex år efter almstriden.

300 personer deltog i ockupationen av kvarteret. Foto: Digitala Stadsmuseet

Omkring sextio personer ockuperade den 31 oktober 1977 fyra hus på Krukmakargatan 6–12 för att hindra en planerad rivning. 300 personer, stödda av organisationen Mullvadens vänner och Alternativ stad, deltog på olika sätt. Ockupationen varade nästan ett år innan polisen tömde huset den 20 september 1978 och rivningen påbörjades.

Det var varken den sista rivningen eller sista ockupationen. Under 1980-talet revs stora delar av Norra Klara, men då var det inte längre många som såg innerstaden som fattigdomens och lastens hemvist, eller mörka lägenheter långt från närmaste skogsbacke som en sanitär olägenhet. Bostäderna i de nybildade bostadsrättsföreningar som tog över allt fler av de hus som överlevde blev alltmer eftertraktade, och priserna passerade ytterstadens med råge.

Problemet i dag är snarast det motsatta. I stället för en fattig och nedgången stad är innerstaden ett reservat för dem som har råd med bostadsrätter för över hundra tusen kronor kvadratmetern. Många renoverar sönder husen inifrån, river och sliter ut inredningar. Det händer att bärande väggar tas bort, med drastiska konsekvenser och rättsliga efterspel.

I stället har i allmänhetens ögon förorterna med ljusa och luftiga lägenheter nära naturen tagit över rollen som fattigdomens och lastens hemvist med eftersatt underhåll. De nya hus som byggdes i kvarteret Mullvaden ägs av en bostadsrättsförening som tagit sig namnet Ockupanten.

Så kan det gå.

Denna artikel är från Samfundet S:t Eriks årsbok Byggnadsvården berättar – ett samhälles omsorg om det redan byggda. Du kan köpa boken här.

Ola Andersson är praktiserande arkitekt och tillsammans med Herman Arfwedson delägare och grundare av Andersson Arfwedson arkitekter i Stockholm. Han skriver om arkitektur- och stadsbyggnadsfrågor i dags- och fack- press, samt är författare till böckerna Vykort från Utopia, Hitta Hem och Texter om Stockholm och andra städer 1994–2016. Ola är styrelseledamot i Samfundet S:t Erik.