Under året kommer vi att skriva om byggnader som fått fortsätta leva. Från olika städer lyfter vi exempel på återbruk som utmanar rivning som norm och visar hur vi kan tänka om kring det byggda. I Hasselt, Belgien, har ett tidigare beguinage , ett bostadskomplex för kvinnor i ett religiöst samfund som levde utan att avge klosterlöften förvandlats till ett modernt campus för universitetets program i inredningsarkitektur. Projektet, utfört av David Kohn (London) och Dirk Somers (Antwerpen), är ett tydligt exempel på adaptiv återbruk där historiska byggnader får nytt liv utan att rivas.
I byggnaden samsas renoverade gamla sovrum och moderna studieplatser med bevarade eldstäder och detaljer som påminner om den ursprungliga arkitekturen. Kohn beskriver arbetet som att ”acknowledge all traces of domestic architecture and communicate the value of historic architecture for contemporary use”. Beguinaget, som delvis förstördes under andra världskriget, har öppnats mot omgivningen med stora rundade portar, ett nytt utkikstorn i tysk klinker och en reflekterande pool för evenemang. De kvarvarande väggarna och interiören lyfter fram det som gått förlorat, exempelvis med silhuetter av eldstäder och paneler.
Resultatet är ett campus som varsamt blandar gammalt och nytt, där arkitekturen leder besökaren på en stillsam promenad genom historien. Som Kohn säger: ”Belgien är ofta underskattat. Här finns omtanke, passion och respekt för historien, vilket ger byggnader nytt liv utan att skrika om framgången.”
Projektet i Hasselt är inte bara historiskt värdefullt, det visar också på de konkreta fördelarna med adaptivt återbruk. Studier visar att återbruk av byggnader kan halvera klimatutsläppen jämfört med rivning och nybyggnation, spara upp till 90 % av materialen och
minska bygg- och rivningsavfall betydligt. Dessutom kan adaptiv återanvändning ge ekonomiska vinster på 12–15 %, samtidigt som kulturarv och stadsidentitet bevaras och stärks. Återbruk kombinerar alltså hållbarhet, ekonomi och socialt värde i ett och samma projekt.
