En god stad är som en god fasad – Per Wästberg

Jag har levt så pass länge att jag sett flera av Stockholms ansikten. Andra världskriget balsamerade en del av det gamla.För sista gången hördes slädarna pingla på stenlagda gator, inte asfalterade. Portvaktsgummor stötte ispiggar i trottoaren och sopade bort hästspillning. Min gamle vän, skalden Bo Bergman, såg Eldkvarn brinna från sitt pojkrumsfönster vid Norra Latin och lämna plats åt det som småningom blev Stadshuset. Jag minns gårdsmusikanterna som man slängde ut tvåöringar till genom fönstret. Det var före portkodernas tid; en portvakt stängde porten kl 21 och hissar vid Strandvägen och Karlaplan kunde ha en skylt ”Får under inga omständigheter användas av tjänstefolk för färd nedåt.” Idag knäpper frysen, inga hembiträden håller uppsikt, gårdarna är stängda. Men livets mysterier från de hopplösa förälskelserna till de oundvikliga begravningarna förblir desamma.

Rivningarna förstörde en stor del av den gamla ämbets- och köpmannastaden. Ändå har Stockholms innerstad blivit trivsammare med fler kvarterskrogar och trottoarserveringar än någonsin. Småbutikerna har kommit tillbaka, vattnen har renats, man badar mitt i stan. Staden stänger inte längre klockan tio. Nu är det vattenfestival, jazzdagar, kvällsmusik på slott och museer.
Storstadens fara är monotoni och likformighet. Det uppammar främlingskap, i sista hand brottslighet och våld. En storstad bör bilda ett igenkännligt mönster. Kvarter för kvarter ska vi känna att staden hänger ihop, med ett nät av hållplatser, mötespunkter, namn som associerar till varann. Staden är en text, den består av tecken och moraliska samband. Den måste uppfylla stridiga krav: dels på rum för eftertanke, dels på snabba förflyttningar, dels på ordning, dels på slumpens irrfärder. Rösterna i väggarna och inifrån stenarna måste höras genom bruset: agitatorer och vältalare, rock och kammarmusik. En gammal stad är ett protokoll över tidsflödet och historiens avtryck. På 60- och 70-talen rev man våra stadskärnor och berövade verkligheten dess gåtor liksom dess läsbarhet. Staden är ett arkiv för seklers erfarenhet. Den är vackrast inte nyputsad utan sliten, med generationers avtryck i murytorna. Den är ett ekotempel för berättelser som gett Mosebacke, Barnängen, Kungsgatan mytiskt djup. En god stad är som en god fasad: den öppnar sig för flera tolkningar, gör en nyfiken på vad som gömmer sig innanför. Den för oss från hemkänsla till upptäckt. Och vill visa att människor av olika härkomst, vanor och sysslor kan anpassa sig till varandra utan att ge upp sin mångsidighet och särprägel.

Vattenvägarnas stad förenar urberg och fjärd, det beständiga och det flytande. Vi rastar här en tid, efterträdare till människor vi känner till namn och gärning, företrädare till de okända som i en framtid ska läsa vår tids skrift och uppfånga det labyrintiska eko som var vårt liv. Så går varje uppbrott över i en återkomst till något nytt. Vi måste lära oss av det förflutnas misstag och lyssna till de kloka som lätt överröstas av framstegets utopister. Trafikrationalister och pålkranar får inte dränka samtalen och utplåna viskningar och rop mellan människor. Stockholm är varken museum eller maskinhall utan en mötesplats. Låt konsten, dikten och musiken lägga nästa ring till den fantasins tätort vi behöver för att leva.”

Per Wästberg är hedersledamot och tidigare ordförande i Samfundet S:t Erik. Talet hölls under jubileumsmiddagen på riddarhuset den 6 maj.

keyboard_arrow_up
Save Your Cart
Share Your Cart
Processing...
Thank you! Your subscription has been confirmed. You'll hear from us soon.
ErrorHere