De tre lamellhusen i bostadsområdet Grand Parc var länge föremål för diskussion om rivning. Byggda under efterkrigstiden bar de på många av de problem som kommit att förknippas med denna typologi: små lägenheter, brist på dagsljus och en begränsad relation till omgivningen.
Istället för att ersätta dem valde arkitekterna att ställa en annan fråga: vad saknas och vad kan tillföras?
Svaret blev inte att ta bort, utan att addera.
Ingreppet i byggnaderna är i grunden enkelt, men konsekvent genomfört. Den befintliga strukturen – stomme, trapphus och planorganisation – bevarades i sin helhet. Det nya tillfördes som ett lager utanpå.
Längs hela fasaden adderades prefabricerade moduler som bildar generösa balkonger och vinterträdgårdar. Dessa fungerar som en mellanzon mellan inne och ute: ett klimatbuffrande skikt som kan öppnas, stängas och approprieras av de boende.
Det är här projektets arkitektoniska precision framträder. Genom ett begränsat ingrepp, en utvidgning av byggnadens periferi, omförhandlas hela bostadens rumslighet.
Lacaton & Vassals ofta citerade formulering “Never demolish, never remove, always add” kan läsas som mer än en metod. Den pekar mot en annan förståelse av arkitektens uppgift.
I en tid där byggsektorns klimatpåverkan blir allt mer central framstår projektet i Bordeaux inte bara som ett enskilt exempel, utan som en indikation på en möjlig riktning.
Att inte riva är här inte ett passivt val, utan ett aktivt ställningstagande. Det innebär att arbeta med komplexitet istället för att ta bort den, att acceptera det befintligas begränsningar och samtidigt se dess möjligheter.
Kanske är det just i denna förskjutning som en ny arkitektur tar form. En som inte börjar från noll, utan från det som redan finns.
